Värmland, så vackert och så bortglömt på samma gång. Så mycket av allt jag ville fly från under min gymnasietid, alla barrträd och djupa skogar, det milslånga avståndet till allt och alla, lokaltrafiken som gick med alldeles för långa mellanrum och nu, allt som jag återupptäcker, allt som jag idag uppskattar och ojar och åhåar mig över bak i bilen när vi åker längs med de värmländska vägarna. Igår var vi och spelade lite tennis i Uddeholm, mamma, jag och två av mina syskon, och jag fick en sorts aha-upplevelse och allt stod klart- tennis ska bli min sport- jag ska ägna min fritid åt att lära mig hur man gör en riktig snygg backhand och få till en riktig hög smash där jag hoppar och slår på samma gång, och jag ska lära mig fotspelet, det livsviktiga fotspelet. Och sen, till slut, ska jag få lika snygga benmuskler som Anna Kurnikova. Ja, en liten parentes. Idag lyssnade jag på Munkfors stolthet Lars Lerins sommarprat och han sa (-bland annat- såklart) att han skiter i om det kommer folk på hans vernissager, att "det är viktigare att katterna kommer hem om natten, att jag har någon som kramar om mig i soffan".
*My home-region in Sweden- Värmland. It's just getting more beautiful and beautiful every time I come back here.Yesterday I played tennis for the first time in many years and I think it's going to be my new religion when I get back to Paris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar