Fel.

Ibland så känns det som att allt bara går fel, och man kan ha så fruktansvärt dåliga dagar att man bara vill släppa kontrollen, lämna allt vind för våg och flyga bort. Någonstans långt bort dit inte problemen når en. För vissa dagar så kommer man jättebra överens med folk, jobbet går bra, man gör fina saker som att åka iväg till Gbg, England, landet eller någon annan stans - det flyter på hemma med familj och man känner hur man verkligen uppskattar och älskar sina vänner. Vid sådana tillfällen så kan jag känna att livet jag lever sannerligen är lite som "la dolce vita" och man guppar på små rosa moln och bara går omkring och ler. Men så förändras det för att sedan gå över till hopplöshet, tomhet, och tristess. Varför denna balansgång? Varför inte bara ta motgångarna med en klackspark, vända blicken och fortsätta framåt? Man gräver istället ner sig i sin hopplösa situation och ältar allt, om och om, och om igen... 

Jag fattar inte. 

"Sluta upp med det genast!" hade nog allas vår Pippi sagt.