Fel.

Ibland så känns det som att allt bara går fel, och man kan ha så fruktansvärt dåliga dagar att man bara vill släppa kontrollen, lämna allt vind för våg och flyga bort. Någonstans långt bort dit inte problemen når en. För vissa dagar så kommer man jättebra överens med folk, jobbet går bra, man gör fina saker som att åka iväg till Gbg, England, landet eller någon annan stans - det flyter på hemma med familj och man känner hur man verkligen uppskattar och älskar sina vänner. Vid sådana tillfällen så kan jag känna att livet jag lever sannerligen är lite som "la dolce vita" och man guppar på små rosa moln och bara går omkring och ler. Men så förändras det för att sedan gå över till hopplöshet, tomhet, och tristess. Varför denna balansgång? Varför inte bara ta motgångarna med en klackspark, vända blicken och fortsätta framåt? Man gräver istället ner sig i sin hopplösa situation och ältar allt, om och om, och om igen... 

Jag fattar inte. 

"Sluta upp med det genast!" hade nog allas vår Pippi sagt.

Att flytta eller inte flytta?!

Ja, så har man kommit till den stunden i sitt liv då det är dags att bryta sig loss från mammas trygga famn, sitt barndomshem (nästan), samhället(att kalla Forshaga stad vore en överdrift) man vuxit upp i och splittras med sin familj. Ujujuj. Den här dagen. Denna dagen. 

Så då kommer man till frågan - vart ska jag flytta?! Till pappas stora, tomma, och smått ekande lägenhet, eller ska jag skaffa mig ett eget lite skyffe någonstans på Herrhagen? Ja, det är frågan. Och ska jag bo själv, vem kommer finnas där när jag kommer hem och behöver stöd och någon att prata med? Är det så här det ska va, att flytta hemifrån på riktigt ( ja, för jag flyttade ju hemifrån en gång tidigare till Paris men kom ju tillbaka sen)... Vad jag än väljer kommer det nog bli bra, men jag är faktiskt lite smått orolig över detta. Just nu iallafall. 

....

Planer

Alltså jag har tänkt på det här med planer. Hur gör man för att få ihop enbra plan ett halvår i förväg? Jag som knappt kan planera för min egen del (fritid) mer änen vecka i förväg. Hur gör ni? Kan ni inte berätta för mig. Jag vill veta. 

I would do it

You know baby I love you love you a little bit. 

Haha. 

Så har jag varit på UKD för tredje gången. Ojojoj, känner verkligen hur fort tiden har gått och hur jag börjar bli gammal när jag inte hänger kvar och chillar med de andra och istället GÅR OCH LÄGGER mig halv tolv, medan de andra (de yngre) är uppe till halv sex på morgonen.. Min tid som dygnande och runtspringande tonåring är över?! Jag vet inte jag. Det kändes iallafall. Sen har jag inte bestämt mig om det är bra eller inte. 

Godingar till kompisar har jag iaf, som länkar mig och skickar uppmuntrande sms, säger uppuntrande saker och är allmänt söta bara. Hela jag fylls av kärlek när jag tänker på hur fina de kan va. 

Nu ska jag se på cold facts och äta müseli! 

Puss!