Haha, ibland blir jag så glad över mitt jobb. När jag springer på någon elev på stan eller ser någon på bussen eller ute i cafeterian som börjar prata hej-vilt så fort de får syn på en om ditten och datten, om något de åstadkommit eller något de vill anförtro mig med, ja då gillar jag verkligen mitt jobb. Och tänk, så många underbara, fantastiska och helt makalösa människor det finns där ute som jag gått miste om bara för att jag inte "orkat" lära känna fler personer än de man redan har i sin umgängeskrets . Det är inte klokt. Skärpning, ögonaböj!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar